Du kära, äckliga, stinkande, vidriga sommarlov
Weyo!
Jag återupplivar bloggen med ett hänsynslöst ärligt inlägg om min sommar. Min ganska så bedrövliga sommar, kanske ska tilläggas.
Första halvan av mitt lov regnade bort i en oändlig periferi med tråkiga och gråa dagar. Alla kompisar var bortresta, särskilt min älskade iranie Bahram. Om man inte var bortrest så hade man släktingar hemma, som Puri och Peyman. De spenderade mycket tid med sina släktingar, förståeligt nog. Därför blev första hälften av mitt lov relativt kompisfri.
Den andra hälften har varit turbulent. Jag har jobbat bort den. Först ut var Gothia Cup. En underbar vecka med alla domare ute på Åby ledde till slut till att jag fick döma final på Ullevi (vilket många av er säkert känner till). En final som jag fuckade upp genom att blåsa av första halvlek för tidigt. Som tur var avgjorde det knappast matchen, och jag har lagt det bakom mig. Gothia Cup är ett stort minne, något jag alltid kommer att ha med mig som en stor fjäder i hatten. Efter Gothia blev det grovjobb, kroppsarbete. Miljövärd på Familjebostäder. Ett jävla skitjobb som jag tog enbart av girighetsskäl. Pengar är pengar, går inte att komma ifrån.
Parallelt med miljövärdsjobbet har jag avancerat i domarhierarkin. En lyckad sommar på den fronten, helt klart. Från damer division tre (sorry, tjejer, men damtrean är en förbannat usel serie) till herrtrean på mindre än ett år. En dag får ni se mig i allsvenskan och de stora internationella sammanhangen. Det är det jag kämpar för.
Karriären går bra, livet utanför lite sämre. Min kärlek till min familj har bara växt sig starkare för var dag som går. Min underbara lillebror kan sudda bort hela världen i det ögonblicket han ler sitt vackra leende mot mig. I mina ögon finns bara denna härliga lilla ettåring som stjäl mitt hjärta gång på gång. Men det finns stunder då han sover, då är världen samma gråa sörja som vanligt.
Fortfarande har mitt skriande behov av ömhet och närhet inte stillats. Jag är fortfarande en stor (fast ännu större nu än sist ni såg mig, tack vare flitigt gymmande) pojke som inte fått ge oförhöljd och äkta kärlek till en motpart som ger mig samma sak i utbyte. Det grämer mig nåt så jävligt. Det värsta är att jag inget kan göra. Det enda jag kan göra är att intala mig själv att "det kommer". Problemet är att jag, och alla andra, intalat mig samma sak hundratusentals gånger förut i mitt liv, och det har inte kommit än.
På torsdag slutar jag jobba och på lördag fyller jag sjutton år. Denna vecka ska jag leva livet till fullo, och njuta av de elva dagars ledighet jag får innan skolan sätter igång.
Ha en fortsatt bra sommar!
//Begmohammed Derakshande Tomadj
Jag återupplivar bloggen med ett hänsynslöst ärligt inlägg om min sommar. Min ganska så bedrövliga sommar, kanske ska tilläggas.
Första halvan av mitt lov regnade bort i en oändlig periferi med tråkiga och gråa dagar. Alla kompisar var bortresta, särskilt min älskade iranie Bahram. Om man inte var bortrest så hade man släktingar hemma, som Puri och Peyman. De spenderade mycket tid med sina släktingar, förståeligt nog. Därför blev första hälften av mitt lov relativt kompisfri.
Den andra hälften har varit turbulent. Jag har jobbat bort den. Först ut var Gothia Cup. En underbar vecka med alla domare ute på Åby ledde till slut till att jag fick döma final på Ullevi (vilket många av er säkert känner till). En final som jag fuckade upp genom att blåsa av första halvlek för tidigt. Som tur var avgjorde det knappast matchen, och jag har lagt det bakom mig. Gothia Cup är ett stort minne, något jag alltid kommer att ha med mig som en stor fjäder i hatten. Efter Gothia blev det grovjobb, kroppsarbete. Miljövärd på Familjebostäder. Ett jävla skitjobb som jag tog enbart av girighetsskäl. Pengar är pengar, går inte att komma ifrån.
Parallelt med miljövärdsjobbet har jag avancerat i domarhierarkin. En lyckad sommar på den fronten, helt klart. Från damer division tre (sorry, tjejer, men damtrean är en förbannat usel serie) till herrtrean på mindre än ett år. En dag får ni se mig i allsvenskan och de stora internationella sammanhangen. Det är det jag kämpar för.
Karriären går bra, livet utanför lite sämre. Min kärlek till min familj har bara växt sig starkare för var dag som går. Min underbara lillebror kan sudda bort hela världen i det ögonblicket han ler sitt vackra leende mot mig. I mina ögon finns bara denna härliga lilla ettåring som stjäl mitt hjärta gång på gång. Men det finns stunder då han sover, då är världen samma gråa sörja som vanligt.
Fortfarande har mitt skriande behov av ömhet och närhet inte stillats. Jag är fortfarande en stor (fast ännu större nu än sist ni såg mig, tack vare flitigt gymmande) pojke som inte fått ge oförhöljd och äkta kärlek till en motpart som ger mig samma sak i utbyte. Det grämer mig nåt så jävligt. Det värsta är att jag inget kan göra. Det enda jag kan göra är att intala mig själv att "det kommer". Problemet är att jag, och alla andra, intalat mig samma sak hundratusentals gånger förut i mitt liv, och det har inte kommit än.
På torsdag slutar jag jobba och på lördag fyller jag sjutton år. Denna vecka ska jag leva livet till fullo, och njuta av de elva dagars ledighet jag får innan skolan sätter igång.
Ha en fortsatt bra sommar!
//Begmohammed Derakshande Tomadj