Sp3A - klassblogg

Bald ist alles vorbei. Om några timmar kan jag, och alla andra människor som lever och bor i samma tidszon som mig, lägga 2006 bakom mig. Året har haft många olika ansikten. Det har varit ett innehållsrikt år. Både på det personliga och det inte-så-personliga planet.

2006 är året då mitt liv har tagit sina första dramatiska steg mot en omfattande förändring. Vuxenheten, med allt vad den innebär, börjar sakta men säkert krypa sig in närmare och närmare under skinnet och omvärlden ser på en med andra ögon. Åtminstone är det så man uppfattar saken. 2006 är året då jag satte foten innanför Donnergymnasiets dörrar, platsen där jag kommer att tillbringa 3 studieår av mitt liv. Detta steg in i det högre lärandets värld har öppnat nya dimensioner för mig, en simpel värld har plötsligt komplicerats av en omvärld som ställer kravet på en att man ska lyckas, vara en framgång. Jag vet inte om jag gillar det. Kanske är det utvecklande. Kanske är det så att människor ska ge fan i mig, vad i helvete har de för intresse av att jag lyckas? Kanske är det så att det är mycket svårare än så.

2006 har varit ett stort år. Ett långt år. Längre än vad jag någonsin upplevt förut. Förutom mina egna personliga omställningar till den komplexa världsbilden har 2006 rört om och lämnat efter sig en kolossal oro inför framtiden. Raden av mänskliga misslyckanden som kantar vår ångest är många: växthuseffekten, Irakkriget, kränkning av mänskliga rättigheter som en följd av ökad globalisering och kapitalism, sommarkriget mellan Libanon och Israel, morden på Anna Politkovskaya och Alexander Litvinenko, Mahmoud Ahmadinejads förnekande av mänsklighetens största tragedi, Förintelsen. Ja, jag kan räkna upp hur mycket som helst, men 2006 är till mångt och mycket ett misslyckandets år. Människor runt om i världen lider till en följd av konflikter runt om på jordklotet. Krig och terror förpestar människors vardag. Inskränkningen av mänskliga friheter och rättigheter dominerar nyhetsflödet i medierna. Men framtiden ljusnar inte. USA fortsätter att blanda sig i konflikter som man egentligen inte borde ta mycket hänsyn till. Amerikanernas inblandning i Irak och Afghanistan har lett till en ökad fientlighet och intolerans i världen. Och följderna av misslyckandet har varit svåra att handskas med för republikanerna. Dåvarande försvarsminister Donald Rumsfeld lämnar sitt ämbete med svansen mellan benen, och demokraterna vinner makten i senaten. Men skadorna är skedda, och oerhört svåra att reparera. Irak är på väg att utvecklas till ett Vietnam; lämnar amerikanska trupper landet så kommer fundamentalistmuslimer att återigen härska.

Världen är en gryta av kokande oro och vansinne. Miljörättsaktivister har under året framfört oron för jordens och mänsklighetens överlevnad. Utsläppen av växthusgaser är boven i dramat. Fortfarande är osäkerheten kring området stor, men tillräckligt med forskningsrapporter tyder på dramatiska och ovälkomna effekter av en stegrad klimatförändring. Trots det är två av världens ledande utsläppare, USA och Australien, motståndare till ett enande klimatavtal med syfte att minska växthusgasutsläppen. Skurken är inte G.W. Bush, han är endast en marionett i händerna på de stora, mäktiga oljebolagen som verkar ha dominerat USA:s utrikespolitik under 2000-talet. Irak och motstånd mot Kyotoprotokoll samt intentioner om en invasion av Iran stegrar misstankarna om just detta.
Men om vi går tillbaka till klimathotet, så är det viktigt att man inte bygger upp en domedagsprofetia kring denna förändring. Människor har lätt för att vackla under den tunga börda som det innebär om man lastar hela jordens existens på deras ryggar. Just nu är en ständig ryggsäck av dåligt samvete det minsta människan behöver. Just nu är en ständig medvetenhet snarare det viktiga. Upplysningen av människor utan att betunga de med ett alltför stort skuldansvar är det viktiga. Och att politikerna påverkas till den grad att man inte kan stå emot massan längre. Även amerikanska politiker inser att man inte kan göra hur man vill om man har sitt folk emot sig.

Året som passerat har också varit ett år med glädjeämnen. Vi minns alla sportevenemang som fyllt oss svenskar med glädje under året. Den kollektiva glädjeorgasmen som OS-gulden i vintras innebar. Sommarens fotbollsfest, som fyllde de sommarlediga ungdomarnas dagar med något meningsfullt. Även Fuglesangs rymduppskjutning är något vi kommer ihåg. Men det är svårt att hitta mycket som är glädjande nyheter på den stora nivån. Kanske finns det inte så mycket att glädjas åt kollektivt nu för tiden. Kanske har det aldrig funnits det. I år har saknaden av kollektiv glädje varit påtaglig. Istället har den kollektiva ångesten trängt in i våra vardagsrum och lagt sig som en mörk skugga över våra samveten. Kanske beror det på mediernas nyhetsrapportering. Det är ingen hemlighet att medier väljer att rapportera misär framför små ting som betyder mycket för en del människor.

I fotbollens värld har det också varit mycket prat om misär. Allsvenskans misär. De svaga klubbarnas dilemma. Består fotbollsvärlden egentligen av en massa jävla farmarklubbar åt de allra största lagen och ligorna? Frågan har ställts och teorierna är många. Jag personligen säger att det utvecklas åt det hållet. För några år sedan, när Blåvitt var som bäst och värvade svenska talanger från alla håll i landet, så kallades föreningen för "Glufs-Glufs". Organisationen G14 representerar monstret "Glufs-Glufs" bäst i våra dagar. Det är även i fotbollens värld så att sporten håller på att slukas av något större som människan skapat och låtit utvecklas till ett monster. Skidsporten står inför samma dilemma, där är det ett naturfenomen som står för uppkäkningen, nämligen växthuseffekten. Fotbollens sönderfall beror på kapitalismens grundlag om att starkast vinner. För att bli starkast tömmer man de klubbar som kanske bara skapar fram ett eller ett par stora talanger under sin verksamhetsperiod, och börjar processa de oslipade diamanterna i sina stora fabriker som är beroende av ständiga resultat. Små klubbar drunknar under den kolossala tyngd som de stora klubbarna lägger på småklubbarna, när man bjuder åtskilliga hundratals miljoner för spelare som inte ens var födda när Maradona gjorde mål mot England med hjälp av "Guds hand". Småklubbarna dräneras på råvaror och blir slutligen lämnade åt sitt öde. Utan talang, utan kapital, utan framtidsutsikter. Storklubbarna snor åt sig, och lämnar klubbarna att sakta förfalla och aldrig nå större höjder.

Min krönika av 2006 är till stor del en beskrivning av människans ofantliga misslyckande. Vi har låtit oss själva växa större än planeten och de ideal som mänskligheten själv står för. Men jag tror att trenden, den negativa, kan vändas. Mänskligheten kan återgå till de grundläggande ideal som människans moraliska värdegrund består av. Och mina förhoppningar om ett gott nytt år består likväl.

Trevlig nyårsafton och gott nytt 2007. Det kan vi alla behöva.

// Begmo

Hahahaha Losers